Sandra Dahlberg Klimpfjäll

Ååååh, vad tiden går segt ibland. Nu tycker jag att dagarna sniiiglar sig framåt. Lååångsamt. Jag har varit bra förkyld ett par dagar, men hör och häpna. Jag har känt mig smidig? Inga korvfingrar eller fläskben, ingen oöverkomlig foglossning? Snorig och jävlig i skallen förvisso. Kass i knoppen med reko i kroppen. Jag kunde till och med balansera på ett ben i taget och tvätta fötterna i handfatet? Otroligt. (Jajaja, jag ska förklara. Jag städade ur min uppblåsbara pool som hade ett lager alg-gegga, slemmigt snor liksom, på botten och råkade liksom grisa ner fötterna så det stank. Duschmunstycket var urkopplat i duschen. Därför tvättade jag fötterna i handfatet.)

Så idag tar jag det launa och chillar lide. Inget riktigt mer ansträngande än att måla naglarna faktiskt. Fast jag har en plan på att röja upp i förrådet ikväll, nu när jag blir helt ensam resten av helgen. Matte drog precis på jobb till Helsingborg och ropade högt och ljudligt ”Måndag!” till Styrbjörn. 🙂 Vi får väl se då hur mycket respekt han har för pappas önskemål och förmaningar…

Så jag målar naglarna nu. Krävs inte samma ekvilibrism som att tvätta fötterna i handfatet för det. Plus är säkrare när man är ensam hemma.
Det här är ett par av höstens finaste färger från Depend. Minilack nr. 415, 417 och ett uns av 421. Försökte mig på att bara måla tunna linjer på guldlacken med den cerisa färgen men det blir lätt lite kluddigt. Försöker justera med en tandpetare. Tveksamt resultat. Goda intentioner som nog kräver lite mer övning. Är helt galen i den här härliga guldfärgen! Fin va?