Så tyst och stilla

Nu sover alla här hemma. Det är bara jag som är vaken. Och Styrbjörn förstås. Hen sparkar runt och är ganska vårdslös i hanteringen av sin mamma vill jag lova. Jag är rätt pigg dessutom, inget dödstrött vrak som däckar när jag nu lägger mig.

Som vanligt tänker jag att ”Inatt, -inatt sker det nog!” Jag checkar alltid att BB-väskan står där den ska innan jag kryper ner. Jag oroar mig alltid en liten skvätt om man hinner stuva iväg barnen innan det bär av eller hur man annars ska lösa det? Jag hinner också tänka på alla de här grejerna som inte är avklarade också, alla de saker som prokrastineras. Jag undrar hur pass annorlunda livet kommer te sig imorgon om det är så att det sker inatt? Sedan känner jag mig lite missmodig, inte en slempropp så långt ögat kan se och inga förvärkar. Bara stillsamma sammandragningar som jag känt ända sedan start. Det blir nog inget inatt heller. Det blir kanske om tre veckor istället? Typ som sist… När det dröjde så länge att jag tillsist gav upp och trodde aldrig att det någonsin skulle ske?

Otroligt att man kan somna ens med så här mycket tankar i huvudet.
Helt plötsligt hoppar Dixie upp i sängen och vill lägga sig på magen, skönt med ännu en som är vaken som kan hålla mig lite sällskap!
Godnatt mina vänner!
<3