Sandra Dahlberg Klimpfjäll

Något olidligt jobbigt som många kvinnor dras med är PMS. För mig känns det som om det bara förvärrats med tiden, eller mest kanske av graviditet/förlossning/amning. Eller kan det vara så att man med tiden bara får mer överblick och förståelse över varför man blir så ohyggligt rörig under en viss period på månaden? 

Jag blir mycket mer hetlevrad under ett par dagar. Jag har väldiga toppar och dalar i humöret och kan brinna av över en liten struntsak om måste verkligen behärska mig och bita mig i tungan ibland. I vanliga fall är jag en väldigt snäll människa som undviker konflikter och är aldrig på krigsstigen. Men några dagar innan mens får jag lust att välta ut innehållet i diskmaskinen när jag tömmer den och krasha rubbet. Såklart gör jag det ju inte, men känslan finns där att det skulle kännas bra. Det skulle ju bara ge mig ännu mer extrajobb trots allt. 

  
Sist jag hade min PMS, så körde jag bilen för att parkera och gå en promenad vid en strand. Det var en badstrand med ganska många badgäster och jag köade snällt och länge för att få en parkeringsplats. Tror ni inte att precis när det är min tur, en bil backar ut och jag blinkar för att ta den så kommer en snubbe i en större bil och genar förbi hela kön för att försöka ta platsen framför näsan på mig? Jag känner hur våldsamt jag ilsknar till och kör fram så mycket jag bara kan så han blockeras. Jag är tre centimeter från hans bil. Snubben blir skitarg, viftar med händerna, vevar ner rutan och svär och tutar frenetiskt. Jag lackar ur ordentligt, kliver ut ur bilen och vrålar att jag stod näst på tur och att platsen är MIN! Han fortsätter gorma men backar tillsist när de bakomvarande mig börjar även de reagera. I vanliga fall hade jag nog ärligt talat snällt låtit honom ta platsen, jag vill inte ställa till med en scen och kriga för något. Jag tycker man ska handla civiliserat med fattning. Bäst hade väl varit om jag helt sonika hade kunnat hålla mig lugn och bara påpeka för tjommen att platsen var min. 

  
(Ibland kan jag rent av känna att jag skulle önska att jag hade ett uns av att kunna säga ifrån på skarpen även när jag inte har PMS.) 

När jag har PMS så tryter tålamodet blixtsnabbt. Jag har annars väldigt bra tålamod och är relativt lugn iför de flesta situationer. Men inte innan mens. Då kan jag fräsa ifrån minsann. Många gånger har jag läxat upp småkillar på tunnelbanan som betett sig ohyfsat. En gång var vendingmaskinen vid en hållplats trasig och spottade ur sig saker utan att man behövde betala för dem. Fyra killar i fjorton-femtonårsåldern matade på och plockade friskt för sig, rent av ockuperade den och jag kunde bara inte hålla mig, jag sa åt dem vasst att lägga av att stjäla och att jag tänkte inte tillåta att de länsade maskinen även om den var trasig. De svor och kallade mig jävla fitta och kärring men jag stegade fram och ställde mig ivägen för dem och stod benhårt kvar även fast mitt tåg gick. Som en vakt? I vanliga fall hade jag nog bara snällt sagt åt dem att inte göra så. Säkert med sämre resultat. 

  
Sedan kan det gå blixtsnabbt över till att jag blir tokledsen, supergråtmild för ingenting och lite ängslig och orolig även här för struntsaker. Sedan när mensen kommer och helvetesplågorna tar vid så återgår allt till det normala. 

Ibland undrar jag varför så många kvinnor har det så här? Vilket gott kan komma utav detta? Är det för att folk (läs mest män) ska fatta att vi är på väg att få mens och behöver få lite space? Få vara ifred? Jag vet inte. Det måste ju finnas någon typ av förklaring tänker jag. Eller? Vad tror ni? 

Hur upplever ni detta? Hur ter sig era innan-mens-dagar?