Det märks att Blända precis börjat så smått hos dagmamma. Elvan under näsan är nämligen ett tydligt tecken på det. Nu ska infektionerna avlösa varandra i höst och vab-dagarna hänger ihop i samlad trupp. Det har funkat hur bra som helst att skola in henne. Det går inte jämföra med hur det var när jag skolade in Vilmer. Det var skrik och panik, gråt och tandagnissel. Vilmer hade ångest, jag hade ångest. Riktigt tuffr var det, under en lång period.
Vilmer var hela 3 1/2 år när han började på dagis medan Blända bara är 13 månader. Hon vinkar så glatt åt mig när jag går och allt bara funkar. Helt otroligt. Vi börjar så smått nu men det har som sagt gått väldigt bra. Jag måste säga att jag är helt övertygad om förträffligheten med att ha dagmamma till barnen när de är så här små. När de är större funkar väl dagis men i ettårsåldern är det outstanding!!!
Dagmamman Madde är kanon, lugn och toksnäll, hon skickar små mms till mig med bilder på Blända så jag får se henne in action när de utövar sina aktiviteter. Hon har det toppen och jag är lugn och trygg! Puh!
Men idag är Bländis som sagt hemma. Det tjocka gröna snoret får hälsa på färdigt innan dess det blir några andra utflykter.
