Jodå. Han kom i år också. Fast det var inte helt självklart. Tomtefan. När jag var liten så firade vi jul allihopa i släkten på min mammas sida och jag hade en morbror som tyckte att det var för vansinnigt roligt att skrämma iväg tomten precis när han närmade sig med klappsäcken så att vi barn grät olyckligt. Jag är inte ett dyft traumatiserad men jag vill att mina ungar ska få det lite mera joyful så att säga. Så jag ringde till min kompis som fick vara tomte. Nu är han ju fakir till yrket så redan här skulle ju mitt morbrorsarv kunna göra sig tydligt. Om jag hade ärvt lite sadistiska tendenser. Men se det har jag inte. Julen är röd nog som den är så någon blodsutgjutelse är högst överflödig.
Blända tyckte inte ett dugg om tomten. Inte ett smack. Inte ens utan fakirinslag. I alla fall inte närkontakt med filuren. Bäst att skrika och skråla högt värre så han sticker snabbt! 
Fast sedan, på behörigt avstånd var det underhållande.
Vilmer var överlycklig och skitglad för varenda paket han fick. Min glada kille.
Tomten hade missuppfattat vem som skulle sitta i vems knä och viss underhållande förvirring uppstod. 
Skumtomtar däremot, det är jädrar i den fina fisken det tycker Blända. Här i farmors trygga famn.
