Sandra Dahlberg Klimpfjäll

…trodde jag var mina första fem månader som bara kan liknas vid en lååång baksmälla. Konstant illamående, spontana kräkningar nu och då samt en trötthet som gör att man kan förstå hur en zombie genomlider sin tillvaro.
Men nej. Det var a walk in the park i jämförelse med det som smugit sig på sista tiden. Foglossning som bara eskalerar ju tyngre jag blir, känns lite hela tiden som att en noshörning har stångat mig i ändalykten. Jag baggar sexigt som en anka där jag vandrR fram med mina stabbiga och synnerligen uppsvullna ben. På kvällen är fötterna och vaderna så stora att det är smärtsamt! Det gör ONT att gå på dem. Trots att jag enligt alla tips lägger mig ner lite nu och då med fötterna vilade högt. Total nästäppa dygnet runt, (försök att svälja när du är komplett igenblockerad i snoken, good luck! Och försök sova, eh?) så jag har fallit till föga och tagit nässpray när det varit som värst, om än bara barnnässpray för att vara så snäll mot slemhinnorna jag bara kan. Tyvärr har detta resulterat i ymnig näsblodsutgjutelse lite nu och då till trots. Och nu är jag toktorsk på nässprayen. För man kan inte gå in i ett ljudbås och lägga en speaker och låta som en nasal säl som bara stånkar och stönar… Jag är glad att det bara är två månader kvar. 🙂 Och vet ni, igår kände jag för första gången att Styrbjörn hade hicka! Hur gulligt som helst!