Ni vet hur det är. Läggningen. Klockan är väl runt 19. När de är små så kånkar och bär, vyssjar och vaggar man dem, självklart efter en redig flaska välling som försätter dem i tillfällig koma. Sedan sjunger man godnattsånger, gungar, vippar på sängen, stoppar i nappen, och lägger snuttefilten och gosedjuret mot varsin kind mot det rosiga, gosiga sömndruckna barnet. När den lilla slappnar av, snusar gott och sussar sött så tittar man lycksaligt på det lilla rara trollet och det bara väller över av kärlek för den lilla älsklingen. Mammas hjärtegull!
Sedan när man tyst försöker smyga iväg och golvtiljorna knarrar så är det liksom bara ta-da! Gratulerar! Bara att börja om. Tre steg av knarr och ungen är pigg och alert som en lärka och sitter upp i sängen med pliriga blinkande ögon. Jaja, om igen. ”Sov nu lilla videung” och ”Trollmors vaggvisa” en sisådär åtta-nio gånger. Vardera. Och lite gosigos och gulligull så blundar barnet åter. Man förbereder sig för att kunna gå, jag menar, all disk är ju kvar i köket och allt inför morgondagen ska preppas. Matlådor, utflyktskläder till storebror och rapporten som ska färdigställas. Man tar en annan väg, går likt en spion längs med väggen. Tyst som en mus. Då hostar barnet till och nappen åker ut. Gny, som på en hundradels sekund förvandlas till djävulsvrål. Snabbt är man framme och börjar om. Så, så, så… Sch, sch, sch. Liten då, du måste sova nu. Då bullrar någon på toan. Spolar, tappar tandborstmuggen, av porslin såklart, rakt i klinkersgolvet. Bebis blir skitskraj och symfonin utan ände tar vid. En lätt touch av hysteri knackar på porten till vansinne i hjärnan. Klockan blir 20. Hon kan bli 21. 22 till och med. Och gråten är inte bara närvarande i barnets kropp. Då skriker man inombords ”Sov nu för fan!” Vilket också är titeln på en bok. Kanske inte helt lämpad för små kastruller med öron även de.
Gud vare tack att tiden går fort. (Inte under själva läggningen förvisso, då seeegar den sig fram och upphör tidvis.) Men rätt vad det är är knyttena tre år gamla och vill baaara höra en till saga innan de kan sova. Som lätt blir tre-fyra och femtioelva.
Att slita sitt hår är lönlöst. Det tycker bara barnen ser hejdlöst kul och festligt ut och det kan bidra till att man ”trissar” upp dem och det blir nästintill omöjligt att få dem i kontakt med John Blund. Då kan man stryka dem på ryggen eller greja med deras hår, gärna också lyssna på avslappnande musik ur luren, som man såklart alltid har med sig. (Ja, hallå? Hur skulle jag annars veta exakt vad klockan är och att jag definitivt missat ett avsnitt av favvoserien på tv:n?!)
Periodvis kan du vara säker på att oavsett dina ansträngningar så somnar ungen INTE. Då ska jag ge er de bästa råden. Det är nämligen egentligen bara ett råd i sitt ursprung men har en konsekvens som även den har mycket god inverkan:
Det är att läsa den här boken. Kaninen som så gärna ville somna. Den är så ohjälpligt urtrist och sövande att samtliga i en radie av sju mil runtomkring, -dig inklusive, faller i djup dvala och Törnrosasömn. Barnet somnar trygg och lycklig i förvissningen att mamma/pappa somnat alldeles, alldeles bredvid…
🙂
Godnatt
