Det är ju egentligen helt rubbat det här med att man ska försöka få dagarna att gå? Livet är kort och man borde ju vara så rädd om varenda minut. Men mitt enda mission de senaste dagarna har kort och gått bara varit att få dem att gå?
Nu är jag i skateparken med Vilmer, jag vaggar fram som ett monstruöst monument och sitter sedan av tiden som han åker. Allt är obekvämt. Det är obekvämt att ta sig in i bilen och skjutsa honom, obekvämt att ta sig ur bilen och sedan sitta på en gräsplätt eller stenbänk. Men han är så himla duktig och han tycker att det är så roligt så det är klart att det blir värt det.
Min lille prick är verkligen tokduktig på nästan allt han tar sig för. Och jag är en jättestolt mamma.
Men ikväll får det bli en kort sejour här i skateparken. Mina foglossningssmärtor har eskalerat rätt gravt senaste dagarna och fläskapan Dahlberg här är inte särskild anpassad för underlaget. Vi har dessutom blivit bjudna på fika hos mina förra grannar så det blir ett välkommet inslag i tidsdödandet… 🙂
