Sandra Dahlberg Klimpfjäll

Det enda som jag tänker på är mat. Om jag fick så skulle jag bara sitta och äta. Så fort jag inte äter så mår jag såå illa och vill bara spy. Hur taskigt är inte det? Jag har gått upp 10 kilo redan och jag är bara halvvägs i min graviditet. Det betyder att jag knappast är klar här. Med Vilmer gick jag upp 32 kilo och det har jag ingen lust med den här gången. Men vad ska man göra? Alternativet att kräkas hela dagarna i ända känns ju inte så lockande.

Jag försöker att tänka på vad jag stoppar i mig och undviker fet och onyttig mat. Äter en vanlig portion och fyller ut med sallad och grönsaker om jag inte känner mig helt mätt. Har inte ätit godis, snask eller chips. Men trots det så har jag som sagt gått upp 10 kilo redan. Jag vet att jag inte kommer ge mig förrän jag gått ner så pass att jag trivs efteråt men det blir ju för tungt och för mycket belastning med över trettio kilo extra. Undrar hur det kommer sig att man mår så illa så fort man inte får mat i sig? Och varför det skiljer så enormt mycket i viktuppgång både kvinnor och graviditeter emellan? Kan inte tänka mig att något annat djur på jorden har sådana variationer när det kommer till graviditetsvikt som just människan?

Här har ni en bild FÖRE min graviditet och en från nu… Under graviditeten alltså. Av 10 kilo sitter minst ett bara i nyllet på mig. 🙂

Så här äter vi i påsk när jag får bestämma och jag lagar maten… Hummer med aioli, vin- och vitlöksångade blåmusslor, ägghalvor med majonäs, Janssons frestelse, rökt och gingravad röding, prinskorv, hemgjorda älgköttbullar, fetaostgratinerade rödbetor, sallader…

Och idag till middag gjorde jag en jambalaya med räkor, chorizo och ägghalvor med yoghurtsås.
Känns som att det blev cravings på exakt allt vad MAT heter den här gången… :O