Min Vilmer är så go’ och snäll. Ni vet, när knoddarna är typ två år och de pussas och kramas hela tiden, då säger alla alltid: ”-Passa på och gosa nu för om några år, när de börjar skolan får man inte krama dem ens!”
Men så har det definitivt inte varit med min gosegris! Han är fortfarande en riktig krambjörn! Så där har ni lite hopp om att keltiden inte alltid är förbi i ett nafs!
Jag har en 12½-åring som fortfarande försöker krypa upp i mitt knä, och som ofta avbryter matlagningen med ett ”Nej mamma, nu behöver jag faktiskt en gos!”, så då är det bara att stänga av spisen och gå till sängen och kramas en stund. Och inte nog med det; han kommer ofta springande & kramar mig när vi ses ute också, spelar ingen roll om kompisarna är med.
Fast snart blir det nog jag som får krypa upp i hans knä istället för tvärt om…
Guuuuuud vad härligt att höra! Du är lyckligt lottad! Åh, vad glad jag blir! Hoppas att min blir sådan också! Jag kan ju inte få nog av honom! 🙂 Nu ingjöt du i vart fall HOPP! 🙂